När jag ska åka fiskesemester går vattenpumpen sönder. Sånt får inte hända. Men det gör det ju. Packningen blir sådär, men vi kommer iväg, jag och Peter. Vi tittar oroligt på väderprognosen. Till vår förvåning är det ingen storm på väg in, fast det var det ju inte sist heller. Den kom i alla fall. Jag har varit för upptagen för att boka stuga. Det gör jag på vägen, tänker jag. Tiden går, jag börjar slappna av på väg söderut i Norge inser jag att det blivit sent på eftermiddagen. När jag väl ringer har campingen stängt. Idiot! Klantskalle! Min självkänsla efter debaklet med vattenpumpen är inte så bra. Andas … Goosfraba …
Men, det här är ju inte en Hollywood-rulle. Det finns en jourhavande campingvärd. Vi får en stuga – till slut. Men vi får inte köra in på campingen. Vi har kommit till Tesla-land och här gäller elpackcykel.
Första fisken – en morgonpigg bleka.
När morgonen kommer behövs inget Goosfraba. Vi släntrar ned till stranden där havet andas med sin dyning. Eller … jag släntrar. Peter är ju mer kommando. Ingen orkan i sikte, bara finväder. Morgonljus. Peter tappar en fet öring. Jag får en bleka. Ingen bass, men det känns bra. Jag oroar mig lite för månen som nyss varit full, men nu är på väg mot nedan. Vi får ganska snart klart för oss att berggyltorna är glödheta. Aldrig förr har vi fått så många. Och brukar de verkligen var så här starka? Vilken vacker kampfisk den är gyltan, vacker, men en brottargris! Alla fula knep är tillåtna. Ner i grottan, in i tången.
Peter och den lilla brottargrisen.
Någon abborre ser vi inte till. Men kvällen är väl bäst på hösten? Kvällen kommer. Fisket går trögt, men när solen dalar ser vi småfisk samlas in mot en tångkant. Peter sätter på en Reflex-spinnare. Abborrar måste väl gilla spinnare? Peter får en pytteliten öring, men sedan smäller det. Visst, även norsk havsabborre gillar en gammal svensk klassiker!
Nynorsk fisk på gammalsvensk klassiker.
Morgonen efter fortsätter berggyltorna att angripa flugor och jiggar som en kamouflagefärgad gerillaarmé . Blekorna är också med.
Min största vildgalt.
På kvällen möter vi en norrman som varit nere vid vattnet för att skåda. Han berättar att det varit en ovanlig fisk på besök som simmar längs kusten. Det tar ett tag innan jag begriper vad det handlar om: En djävulsrocka, en manta! Någon sådan får vi inte se, men havet kokar nu av makrill.
Lugnt väder -Makrillväder!
De är svårfångade. Jag hittar en udde som ger mig möjlighet att nå dem bättre med fluga. Och där sitter den till slut, en lite finare makrill – på en Clouser Deep Minnow, förstås. Linan skär saltvatten och rullen susar. Det blir en middag, en rejäl middag. Peter får känna på en större bleka och börjar förstå att den är en riktig sportfisk. Två norrmän från Oslo-trakten fiskar samma sträcka. De har fått 8 öringar på en sträcka söderut i morse, men de var nog små. Jag har en öring med upp i vågskummet över en grynna, men den tar aldrig flugan. I motljuset ser jag att Geir P Guldal får upp en havsabborre på spinn. Senare berättar hans kompis, flugfiskaren Kim Strömberg, att en större bass tagit hans vita Jiggy, men knäckt tafsen.
Vi möter också en norrman som är uppfödd vid den här kustremsan. Han berättar att han bara fått en havsabborre. Å andra sidan vägde den 4,8 kg. När han skickade in fjällprov för undersökning visade det sig att fisken var 18 år gammal! Man känner vördnad inför fiskar som patrullerat kusterna så länge. Vår äldsta katt är 17 år, kanske kan han slå havsabborren?
Vi byter ställe. rör oss norrut. Bättre boende och på väg hemåt. Sista chansen för mig. Jag har aldrig fått abborre på platsen, men den luktar bass lång väg! I skymningen är vi på plats. Dyningen dundrar in. Svårfiskat med fluga. Jag byter motsträvigt till spinn och vi rör oss ut mot udden. Kummelgastarnas strand. Klapperstenen rumlar. Vad har jag lurat Peter till för ställe? Peter dänger ut ett ”Häxan” på 30 gram mot horisonten i öster. Det har blåst från nordväst och en kraftig dyning rullar in. Jag förbannar att jag inte har vadarkängor med dubbar, de runda stenarna är såphala. Jag börjar med flugspöet, men inser snart att det är kört. Jag kan inte vada tillräckligt lång ut i den stora sjön. Går moloken tillbaka till bilen och hämtar mitt haspelspö. Det som jag vann på Havabborfestivalen för 10 år sedan. Skymningen kommer och jag ser Peter göra mothugg.
– Det är havsabborre! Kan vara en gylta också …
Men det är en abborre. Peter känner nu igen kampstilen. Den första havsabborren på denna strand för oss. Den är inte så stor och vi har sagt att vi ska spara en abborre till mat på denna tur, så att Peter får smaka denna ljuvliga matfisk. Det blir den här. Som vanligt är jag nyfiken på vad den ätit. Det ser ut som en liten plattfisk, men är lite osäkert. Ingen krabba denna gång! Havsabborren är inte kräsen.
Turens andra havsabborren!
Morgonen därpå är vi på plats i gryningen. Dyningen är fortfarande ganska stor, men jag tar både spinn och fluga med mig. Snart ropar Peter igen. Han slår ut med armarna.
– Den är stor!
Det är verkligen en fin fisk! Peters största hittills. Vi väger den inte, men jag uppskattar den till minst 2,5 kg. Den har först lite svårt att hitta ut bland stenarna, men visar inga tecken på att vara trött trots en hård fight. Det är nu ingen tvekan om att vi är på rätt plats. Peter kniper ytterligare en fisk medan solen stiger. De går långt ut, så för mig är det svårt med flugspöet. Det är ett scenario som jag inte är van vid. För mig blir det bara sej, makrill och berggylta, men det finns ingen anledning att beklaga sig. De är också fantastiska sportfiskar!